Väktare kommer från en tid då skräcken fortfarande fick vara obehaglig.

Men det är inte monstret som gör att Väktare blir kvar. Det är den märkliga ömheten mitt i allt det onda. Känslan av att det som är mest mänskligt inte nödvändigtvis finns i människan - och att det som blivit ett monster kanske inte föddes till ett.

Sådant förändrar en skräckhistoria. Det gör att den fortsätter skava långt efter att rädslan gått över.

Den är väl förtjänt av sin plats i Arkivet.